The big No-No

Ända sen vi var små har vi fått lära oss att säga "Nej". Varför är det ändå så svårt? Fortfarande. Varje vecka får man någon sorts inbjudan till en fest eller middag. Och fastän det hade kunnat vara trevligt, så vill man inte. Men istället för att säga Nej, jag vill inte, så måste man komma på en dålig ursäkt, för artighetens skull.
Har det verkligen gått så långt att vi föredrar att ljuga för våra vänner istället för att säga nej?

Såklart blir kanske den andra ledsen om man bara säger att man inte vill, men ärligt talat! Nästa gång är det den personen som inte vill. Och det borde väll vara okej, egentligen?
Det känns som att någonting har gått fel, som om vi tappade bort ärligheten någonstans på 90-talet.

Nu, om någon gång, borde det vara accepterat att säga nej. Men icke. Vi har kommit långt, men inte till Nej. Inte konstigt då kanske att man får öva på det i flera år, innan men ens vågar säga det.

Jag kom ihåg när jag var mindre och åt middag hos en kompis, föräldrarna frågade om jag ville ha mer mat, vilket jag normalt sett skulle ha svarat ja på, för nej är ett negativt ord. Men jag hade äntligen samlat ihop mod för att säga Nej tack, jag är mätt. Men istället för ett par förstående föräldrar får jag ett hånskratt och ett Jasså, det var inte gott?! På ett konstigt, ironiskt sätt.

Jävla svin.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0