JAG SKA ALDRIG GÖRA DIG ILLA IGEN
Jag har alltid föredragit att skriva framför att prata.
Känns som jag kan vara personligare då.
Lite som det kanske inte behöver vara sant.
Och jag vet, jag lever i en lögn. Men det är min lögn
och jag är jävligt medveten om den.
Hur som helst, så tänkte jag på det i natt... Varför är det
så jävla svårt att säga vad man känner? Alltså, om man är
kär/älskar någon så vill man säga det, samtidigt som man vill
att den andra personen ska säga det först.
Typ som att man inte vågar säga det.
Jag tror att jag är rädd för att fråga saker eller säga vad jag
känner på grund av tidigare situationer.
Jag har blivit besviken för många gånger.
Jag har öpppnat mig, flera gånger, men till ingen nytta.
För jag får inte ut något av det.
Folk säger Klart du kan lita på mig, precis som om det var en
självklarthet. Men det är det fan inte!
Jag kan inte lita på människor på grund av gamla "vänner".
Och det är fan illa.
Jag vill inte ha problem med att visa mina känslor, men det
senaste året har det hänt så jävla mycket som inte går att ändra på.
Många säger "Det är upp till en själv!". Men grejen är den, att det är inte
alls alltid det. Ibland har man en spärr. Och fastän man släpper spärren,
öppnar sig, säger vad man känner, visar sin sårbarhet... Då hugger folk
till. Direkt.
Fan vad det finns många som gjort mig besviken..
