Let's make this moment a crime
Jag är så sjukt trött på alla.
Eller okej.
Inte alla.
Men många.
Mångas tankar.
Saker dem säger.
Eller snarare:
Saker dem inte säger.
(Och jag kanske inte är så mycket bättre själv.)
Men ni vet.
Man har väntat på "rätt" tillfälle.
Som om det skulle finnas.
Man väntar på att något ska hända.
Utan att göra någonting åt det själv.
Väntar ut alla andra.
För det är jobbigt att själv göra det.
Jag vet nu.
Vet hur det känns.
Man säger, jag kan ändå inte göra någonting åt saken.
Men det är inte sant.
De som säger det ljuger.
För man kan göra allt.
Inget, om man vill.
Men också allt.
Allt som händer.
Allt dem gör.
Alla du gör.
Allt jag gör.
Man märker det.
Små saker som andra inte ens märker.
Och så hakar man sig upp på det.
Kan inte släppa det.
Inte förräns det händer någonting annat.
Inte förräns du gör någonting annat...
