toxic girl

Världen är fylld av skit. Och jag är mitt i smeten. Känns verkligen förjävla äckligt. Men vad ska man göra liksom? Jag önskar jävligt ofta att jag kunde spola tillbaka tiden, titta på mig själv med dom ögonen jag har idag, och lära mig av mina misstag. Alla säger att man lär sig mer av sina misstag än av sina framsteg. Men om det är sant - varför fortsätter vi få misslyckas? Och måste man ångra sina misslyckanden för att det ska räka som ett misslyckande?

Jag vill inte ångra något. Jag ångrar inte något.
Jag hade velat göra grejer annorlunda, sagt annorlunda.
Men jag var lika feg som alla andra skitstövlar som sparkade sönder fönsterrutor.
Så jag sket i att säga någonting.
Jag kunde säga allt, men jag sa ingenting alls.

Nä, det suger jävligt hårt att tänka på hur det var för några år sedan.
Det suger så jävla mycket för jag var så jävla dum.
Jag var dum i huvudet.
Och nu ångrar jag det.
Fast egentligen, kunde jag inte veta det då.
Det är ju bara något jag lärt mig, eftersom det jag gjorde var ett misstag.
Eller?

Fastän jag inte ser mig själv som en nostalgisk person, blir jag ibland helt ledsen för att jag kan sakna personer som idag inte pratat med på typ 3 år.
Varför plågar jag mig själv med sånt?
Varför intalar jag mig att jag saknar personer som jag inte alls saknar?
Jag vet att jag inte sakar dom,
däremot saknar jag det man hade tillsammans.

Typ ens gamla bästis. Vad hände med henne? Varför växte alla upp?