I'VE BEEN TRYING NOT TO FALL APART.
Jag har försökt så många gånger att hjälpa andra. Med deras problem och deras tankar. Jag vill inte låta självisk, men när är det min tur att få lite hjälp? Jag har alltid sagt att jag hatar tjejer som gnäller över "jag vill inte skicka det första smset!" och andra grejer som är.... Patetiska. Men nu förstår jag. Jag förstår tjejerna och det dem menar. För efter ett tag, efter man fått sitt hjärta krossat tillräckligt många gånger, slutar man kämpa som man gjorde tidigare. Man börjar bli patetisk.
Jag hatar att känna mig självisk. Fast jag vet att det inte alltid är bra. Jag menar, det har gått så långt att jag bara tänker på andras känslor och behov och därmed glömmer bort mina egna. Jag glömmer bort mig själv. Jag vet det, och jag försöker jobba på det. Men det är inte så lätt alltid. Speciellt inte när det hela tiden går upp och ner och jag tillslut inte vet var jag har mina vänner.
Förhoppningsvis ändras det. Annars måste jag ändra på mig. Och jag vet inte hur man gör det. Inte nu när jag inte vet hur jag vill förändras.
