toxic girl

Ja, sanningen är hård och jag sa den precis.

Det började egentligen inatt, när jag inte kunde somna och sen vaknade på morgonkvisten, svintrött och förvirrad.

Igår kväll var jag skitledsen, grät ut som fan. Helt utan anledning egentligen. Bara sanningen som slog till igen..

Men okej, stack ju till arbetsförmedlingen, relativt taggad med CV och skit med mig. Utifall att... tänkte jag lagom naivt. Såklart hade ingen koll och min handledare hade i princip ljugit för mig om jobbcoacherna. (ja, principiellt).

Tio minuter senare sitter jag i Olivias rum, förbannad på arbetsförmedlingen, samhället och mig själv. Träningen klockan tolv? Nejnej, svinen i kassan såg att det inte var mitt kort egentligen och skickade ut mig med svansen mellan benen. (Nej, jag har ingen svans, men hade jag haft en hade den kommit till användning nu!).

Men det var kanske som Olivia sa, att det är inte dom som är dumma, utan vi (jag) som bröt mot deras lagar.

Men bara kanske.

Cyklade hem och kände fortfarande skammen i kroppen. Började gråta när jag kom hem och skämdes ännu mer. Över mig själv, mina val och mitt liv. Tänkte göra situps men motivationen har försvunnit helt. Duschade, klädde på mig. Och nu sitter jag här och skriver om min pissdag och mittpissliv. Pissväder idag också.

Det jag hatar mest av allt, är att träningen var det enda som fick mig att inte tänka på den bittra vardagen och de ångestfyllda dagarna som bara går och går och går. Och går.

Nu vet jag inte hur jag ska få utlopp för det länge. Får nog börja springa istället. Eller något annat tråkigt.

Ska i alla fall ut på stan nu, i hopp om att dagen ska vända och något lyckosamt ska hända även mig. För en gångs skull i alla fall.