toxic girl

Är det inte lustigt hur saker ibland slår en? Av saker man sett, läst, hört.
Stunder där man får någon sorts... känsla.
Man fylls av minnen. Eller känslor.
Frågor som man inte trodde existerade av olika skäl dyker plötsligt upp i ens tankar.
Och man ställer sig själv frågan: Är det värt det?
Som om man brydde sig. Som om det spelade någon roll.
Som om något spelar någon roll. Nej.

Varför väljer man inte alltid det bästa för en själv.
Varför svara fel när man vet vad som är rätt.
Varför låtsas vara lite dummaren än man egentligen är.

Svarar alltid De e lugnt! fastän man på insidan bryter ihop.
För att man går vidare? För att livet går vidare och man måste hänga med?
Jag undrar om världen vore bättre om alla sa sanningen.
Jag intalar mig gärna att det är så, men då vore väl vita lögner också onödiga?
"Nej, det tycker jag inte".
Alltså spricker det resonomanget också.

Allt spricker. Faller i tusen bitar och vittrar sönder.
På insidan. På utsidan.
Alla spricker.
Vem lagar oss när vi är trasiga?
Vem ser till att vi fortsätter att kämpa när vi ligger på botten?
Vem orkar hjälpa de som inte ens hjälper sig själva?

Och så går man tillbaka till det som känns tryggt.
Hur rätt eller fel det än är. Det är tryggt. Det är ens hem.
Fastän det är i rännstenen eller under bänkarna i tunnelbanan.
Det är ens hem.

------------

Och så är det en annan sak jag tänkt på...
Det handlar lite om det här med att våga.
Våga fråga, våga svara.
Våra vara ärlig, våga stå upp för sig själv.
Våga skriva först, våga svara uppriktigt.
När är något av detta fel?

(Förutom vita lögner, som jag skrev kort om innan)

Men verkligen, genuint, F E L.
För om det inte är fel, vad är det då?
Om man VILL säga att man älskar någon, varför låta bli?
Vill du ringa killen samma dag ni varit på date, är det fel?
Om man inte vill vara ensam en natt, är det fel att säga det?
"Nej, det är inte fel. Men ibland kan det vara bra att vara lite... svårfångad".
Mhm, visst. tänker jag och hatar ändå svaret. Tycker det är fel.
För tänk så har någon redan fångat mig?
Tänk om jag, mot all förmodan, är fångad?
Borde jag ändå fortsätta spela?

Samtidigt vet jag själv hur mycket jag älskar uppriktighet.
Ärligthet. Det som känns.
Good or bad.
Rena, raka, linjer eller texter.
MEN VARFÖR I HELVETE GÖR JAG DET INTE DÅ?
VAD ÄR FEL PÅ DIG?
Hmm.. Undrar om det är mig det är fel på?
För annars måste det vara.... dig.

------------

Fem i tolv.
Ärlighet eller spel?
Svårt eller lätt?
Good or bad?

Spel. Lätt. Bad.