Syskonkärlek eller en principsak?
Jag och min syster ha en speciell realation.
Inte dålig alls, snarare tvärtom! Jag vet att
jag kan berätta allt för henne, om jag hade
velat. Hon berättar mycket för mig och vi hitta
på saker ihop.
Men ibland slår det till, som en blixt, fast utan
förvarning. Något går snett. Jag gör henne arg
eller hon gör så jag bli irriterad. Senast nu ikväll.
Jag sitter med pappa och Thea, håller på att
äta efterrätt.
Syster (ropandes från hallen): SAAANNAAA!!!!
Jag (redan irriterad): Vad är det? Jag hör inte för musiken!!
Syster: Kan du kooooooooooommmaaaaaaa????!!!!!!
Jag går till hallen, fastän jag inte vill och är jävligt
irriterad över att hon tar det som en självklarhet att
jag ska komma.
Jag: Vad är det?
Syster: Kan du hänga upp min balklänning?
Jag: .........
I tystnad klär jag på den stora klänningen på
galgen innan jag trär över plasten. Mamma står
i dörröppningen och väntar otåligt på att hon och
min syster ska gå. De ska till bion och har "bråttom".
(Ett ord som annars aldrig används i min familj).
Mamma tycker det är konstigt att min syster ber
mig argt att göra detta och hon tycker det är ännu
konstigare att jag gör det.
min systers svar är "jag hjälper ALLTID Sanna
med saker!!". (Som om det var en förklaring).
Och inte bara detta. Även allt annat som ska
accepteras, syskon emellan, har aldrig riktigt
fungerat bra för mig.
Ifall min syster dödar någon, ska det fortfarande
finnas ett slags "band" mellan oss. (Utöver blods-bandet).
Men om en kompis dödar någon, ja då är det
jag som är konstig om jag fortsätter hålla kontakten!
Kanske inte ett bra exempel, men det handlar
mer om själva principen och inte så mycket om
vad som hände.
Hur som helst: Jag klarar inte av detta "tvång",
som det nästan är, att älska sina syskon - no matter what.
Alltså: Finns det verkligen "syskonkärlek" eller
är det bara ett hitte-på ord för att kärlek inte får
existera mellan syskon på något annat sätt?
Och om det är så, handlar allting bara om principen
i slutändan.
"Jag älskar min syster" ändras till "jag älskar min
syster som en syster" - VAD FAN ANNARS??!
Det är som om alla är rädda för vad folk ska tro om
dem. Och ärligt talat - I dont blame them!
MEN: känns inte det lite väl extremt och påklistrat ibland?
Eller är det bara jag?
