Ain't no sunshine.....
"Alla är olika".
En fras, en mening och ett uttryck många hört den dem var små.
Klart att alla är olika! Det upptäcker man fan redan på dagis!
Sen då?
Jag har lärt mig att vara självständig.
Om jag är hungrig gör jag min egna mat, om jag vill ha hjälp får
jag själv be om det.
Vill jag något så säger jag ifrån.
Jag har inga speciella tider när jag ska komma hem, utan får
istället visa att jag kan ta ansvar.
Istället för att sätta klocka till pastan eller mäta upp mjöl i ett
deciliter-mått testar jag mig fram. Lär mig av mina misstag.
Sen finns det dem som är mer krävande.
Att man alltid måste fråga sina föräldrar om det är okej att ta den
sista skvätten mjölk. Man ber om hjälp för att göra kaffe.
Ärligt talat, kan man inte göra kaffe när man är 18-19 år så ska
man fan inte dricka den heller!
Klart, alla behöver hjälp i början. Folk som visar hur man gör osv...
Fine, I get it!
Men när man är 18 år och inte kan tvätta eller laga mat, då har jag
en fråga: NÄR FAN SKA MAN VÄXA UPP DÅ??!
Jag vet, "alla tycker inte om att laga mat". Men det är ingen ursäkt
till varför man inte kan det!
Jag vill lära mina barn att laga mat,
alltså måste jag själv kunna göra det.
Jag vill att mina barn ska bli självständiga,
alltså låter jag dem trilla och slå sig - för att veta hur det känns.
För hur förklarar man känslan "hungrig" till någon som aldrig varit det?
