The naked truth; Utblottning
Inte så att jag kommer sitta och rada upp mina hemligheter, mina misstag och allt sånnt. Nej, bara bekänna grejer. Lätta på hjärtat.
Livet är så jävla orättvist.
Alla är inte lika värda,
alla föds inte på samma villkor,
alla har problem.
Alla förtjänar att må bra.
I alla fall ibland.
Just nu mår jag inte så bra. Eller, jag menar, jag mår ju relativt bra. Jag har hela min familj kvar, tak över huvudet och blir mätt varje dag. Jag har det bättre än de flesta i världen. Men jag har också problem. Jag kan också må dåligt emellanåt. Jag kan också behöva någon som kramar mig, säger att det löser sig, allt blir bättre med tiden.
Mamma flyttade ut idag. Skaffade sig en ny lägenhet med fyra rum och kök. En fin lägenhet egentligen. Balkong, ganska stora fönster, lagom högt i tak och det dära. Men det gör liksom ändå ont. För jag menar, bara för att lägenheten är fin och jag bli mätt varje dag betyder inte det att jag inte är ledsen. För det är jag.
Antar att många tycker detta inlägg handlar om att få uppmärksamhet. Men det gör det verkligen inte! Som jag skrivit innan skriver jag inte för er skull, utan för min. Som en modern dagbok, antar jag. Och visst, det är på Internet och vem som helst kan se det. Och just därför skriver jag sällan något precist. Nämner sällan namn (förutom mina riktigt vänners), lägger inte ut bilder där man ser hela mitt liv, utan bara en del, av det.
Men jag har också ett hjärta som måste öppna sig ibland. Och jag har alltid gillat att skriva bättre än att prata. Vet inte om jag är bättre på det, men det känns bättre. Lite som att man slipper säga det högt och därför kan man intala sig själv att det inte är helt sant. Ungefär som att leva i förnekelse, fast ändå inte. För jag är riktigt jävla medveten om situationerna jag befinner mig i. För det mesta. När jag går på stan själv har jag stenkoll på om folk tittar, om jag går av/på en buss eller liknande granskar jag exakt alla människor jag ser på fordonet. Om jag inte är själv, då är jag inte lika medveten. Men ändå medveten. Grejen är den att då ligger ofta min uppmärksamhet på personen jag valt att spendera min tid med.
Ibland önskar jag att jag kunde veta det jag vet idag, men ändå ändra en del grejer. Ändra saker jag gjort och sagt. För då hade nutiden varit bättre. För ni vet, när man har en viss känsla för något, typ magkänsla. Om man ska gå åt höger eller vänster, äta pasta eller ris, fråga eller inte fråga, säga hej till en kompis på stan eller faktiskt låta bli. Jag menar - Hur sugen är du egentligen på att kallprata? Nej, jag tänkte väll det. I alla fall.. Denna magkänsla, som jag väljer att kalla det, den finns ju hos dem flesta människorna. Något som de flesta upplever någon gång i livet. Säg att man följer magkänslan. Och så är det fel? Eller ja, det blir fel. Man gör allting enligt reglerna, ställer de rätta frågorna i de rätta läget till den rätta personen. Sen är det som en käftsmäll och man vaknar till och tänker Vad fan har jag nu ställt till med? Innebär detta att man ska sluta lita på magkänslan? Hur man än tänker och känner efter man inte fått den responsen man väntat på så vet man att man inte kan få det ogjort. Det är inget man glömmer på en natt eller liknande. Det kommer följa efter dig hela livet.
Livet är så jävla orättvist.
Alla är inte lika värda,
alla föds inte på samma villkor,
alla har problem.
Alla förtjänar att må bra.
I alla fall ibland.
Just nu mår jag inte så bra. Eller, jag menar, jag mår ju relativt bra. Jag har hela min familj kvar, tak över huvudet och blir mätt varje dag. Jag har det bättre än de flesta i världen. Men jag har också problem. Jag kan också må dåligt emellanåt. Jag kan också behöva någon som kramar mig, säger att det löser sig, allt blir bättre med tiden.
Mamma flyttade ut idag. Skaffade sig en ny lägenhet med fyra rum och kök. En fin lägenhet egentligen. Balkong, ganska stora fönster, lagom högt i tak och det dära. Men det gör liksom ändå ont. För jag menar, bara för att lägenheten är fin och jag bli mätt varje dag betyder inte det att jag inte är ledsen. För det är jag.
Antar att många tycker detta inlägg handlar om att få uppmärksamhet. Men det gör det verkligen inte! Som jag skrivit innan skriver jag inte för er skull, utan för min. Som en modern dagbok, antar jag. Och visst, det är på Internet och vem som helst kan se det. Och just därför skriver jag sällan något precist. Nämner sällan namn (förutom mina riktigt vänners), lägger inte ut bilder där man ser hela mitt liv, utan bara en del, av det.
Men jag har också ett hjärta som måste öppna sig ibland. Och jag har alltid gillat att skriva bättre än att prata. Vet inte om jag är bättre på det, men det känns bättre. Lite som att man slipper säga det högt och därför kan man intala sig själv att det inte är helt sant. Ungefär som att leva i förnekelse, fast ändå inte. För jag är riktigt jävla medveten om situationerna jag befinner mig i. För det mesta. När jag går på stan själv har jag stenkoll på om folk tittar, om jag går av/på en buss eller liknande granskar jag exakt alla människor jag ser på fordonet. Om jag inte är själv, då är jag inte lika medveten. Men ändå medveten. Grejen är den att då ligger ofta min uppmärksamhet på personen jag valt att spendera min tid med.
Ibland önskar jag att jag kunde veta det jag vet idag, men ändå ändra en del grejer. Ändra saker jag gjort och sagt. För då hade nutiden varit bättre. För ni vet, när man har en viss känsla för något, typ magkänsla. Om man ska gå åt höger eller vänster, äta pasta eller ris, fråga eller inte fråga, säga hej till en kompis på stan eller faktiskt låta bli. Jag menar - Hur sugen är du egentligen på att kallprata? Nej, jag tänkte väll det. I alla fall.. Denna magkänsla, som jag väljer att kalla det, den finns ju hos dem flesta människorna. Något som de flesta upplever någon gång i livet. Säg att man följer magkänslan. Och så är det fel? Eller ja, det blir fel. Man gör allting enligt reglerna, ställer de rätta frågorna i de rätta läget till den rätta personen. Sen är det som en käftsmäll och man vaknar till och tänker Vad fan har jag nu ställt till med? Innebär detta att man ska sluta lita på magkänslan? Hur man än tänker och känner efter man inte fått den responsen man väntat på så vet man att man inte kan få det ogjort. Det är inget man glömmer på en natt eller liknande. Det kommer följa efter dig hela livet.
Kommentarer
Trackback
