toxic girl

Ibland önskar jag att jag inte sa nått.
Att jag lät det vara som det var. För det var ju bra. Men så var jag ju tvungen också.. Kunde inte låta det gå längre, bli mer engagerad. För jag blir det. I nya människor kan jag engagera mig lätt. På både vinst och förlust. Jag menar, om man inte får nått tillbaka eller personen inte bryr sig om en. Vad spelar det då för roll?
Men jag vet, att när man väl hittar någon som engagera sig i en lika mycket om man själv engagera sig... Då är det riktigt jävla bra.

Jag saknar dig.

Egentligen tror jag att jag saknar det vi hade. För vi kände ju inte varanda så bra. Om ens lite. Kanske behövde jag bara någon. Och så fanns du tillgänglig. Och omedvetet började jag tycka om dig. Fastän det kanske inte var meningen. För från början behövde jag ju bara någon - inte dig. Men så träffas man och det ena leder till det andra. Sen - plötsligt - är man fast. Och så måste man prata om det, för man vill ju veta hur den andra känner. Veta hur mycket man ska engagera sig. Så frågar man. Och sen skiter det sig. Eller ja, denna gången gjorde det de.

Jag vet att allt är på vinst och förlust. Men det blir ju en jävla press på en då! Jag menar, jag vill inte behöva tänka igenom allt jag vill säga två gånger, bara för att se om det är värt det! Nej, ibland måste man bara släppa greppet lite. Ge sig själv fullständigt.

Jag sa ju innan att jag visste att det var på vinst eller förlust.

Men, i alla fall. Vi snackar inte direkt längre. Antar att jag bara vill säga att jag saknar dig. Inte någon, utan dig.