LIVETS IRONI.
Ni vet när man känner någon innan och utan. Man vet hur personen kommer göra, säga eller reagera. Det kan vara en vän, ett syskon eller en förälder. Och man kan ha kännt personen hela livet, eller bara några månader. Men man känner honom/henne.
Sen, helt plötsligt, bryts mönstret. Personen ändras, men bara för en sekund. Bara för att göra sig till, visa en bättre sida, en falsk sida, för någon ny människa.
Jag vill gärna tro att människor inte kan vara onda eller elaka. Men alla har sina brister. Om man är känslokall så är man. Visst, man kan jobba på det och bättra sig. Men man har ändå grunden. (Vare sig den är uppbyggd eller medfödd). Men så träffar personen en ny människa och ska då genast visa massa känslor. Typ tro vara sig extra snäll, säga saker som om det vore en självklarhet.
Och detta händer ofta. Så jävla ofta. Och varje gång krossas jag.
Sen, helt plötsligt, bryts mönstret. Personen ändras, men bara för en sekund. Bara för att göra sig till, visa en bättre sida, en falsk sida, för någon ny människa.
Jag vill gärna tro att människor inte kan vara onda eller elaka. Men alla har sina brister. Om man är känslokall så är man. Visst, man kan jobba på det och bättra sig. Men man har ändå grunden. (Vare sig den är uppbyggd eller medfödd). Men så träffar personen en ny människa och ska då genast visa massa känslor. Typ tro vara sig extra snäll, säga saker som om det vore en självklarhet.
Och detta händer ofta. Så jävla ofta. Och varje gång krossas jag.
Kommentarer
Trackback
